Sådär

Jag borde känna mig pigg och utvilad, jag har ju haft en hel veckas semester. Men det gör jag inte, trött och ämlig, hela världen vilar på mina axlar. Fast det gör den ju inte, men det kan kännas så ibland.

Saker och ting blir inte alltid som man vill eller tycker att de skall vara, ibland blir man lite extra grinig och tycker att allt är en emot, uppförsbacke, det är väl ett sånt tillfälle nu, för det känns inget vidare inombords; det handlar inte om varken jobb, flickvän eller bäbisen, det är saker som dyker upp som gör mig stressad, negativt stressad. Jag har försökt lösa dem ikväll, hopperligen går det bra och sakerna försvinner ur världen, eller så blir det värre. Vi får se.

I övrigt trivs jag, stortrivs, bäbisen sparkar och magen växer. Senast förra veckan var vi hos barnmorskan och fick höra hjärtljud, stark och snabb puls, 140 slag i minuten och normalen är 120 till 160, så allt är i sin ordning. Jag hävdar fortfarande att det blir en flicka, Lynn är av en annan åsikt och tror (är tämligen säker) på att det blir en pojke — för min del så spelar det ingen som helst roll, bara barnet är friskt och har rätt mängd lemmar och är av standard-layout, två ben, två armar, två ögon och så vidare, ni fattar.